Om år 2017 var kaos för mig, var år 2018 kärlek. Ren och skär kärlek. Sen ska jag inte sticka under stol med att det varit tufft. Det var som att jag behövde tid för att landa på marken efter skilsmässan. Som att då, 2017, när jag trodde att jag fattat grejen, egentligen bara var vilse. 2018 landade jag och insåg hur smärtsamt allt egentligen var. Sista dagen på år 2017. Innan tolvslaget! En av de första bilderna jag la ut på mig och Nicklas tillsammans. Vintern 2018 träffade jag Nicklas och jag kände inte att jag var redo att öppna hjärtat igen. Det var så trasigt och hela jag kände att jag inte skulle klara av att bli lämnad igen. Och inleder man ingen relation kan man inte bli lämnad. Men Nicklas fick mig att inse att jag visst kunde lita på igen. Att han stod stadigt vid min sida fast jag famlade i mörkret. Jag har gråtit mycket 2018. Och insett att jag hade drabbats av en depression. Dagarna med barnen gav mig kraft och energi att klara dagarna de inte var nära. Livet går mycket upp och ner. Och även om 2018 har varit mycket kärlek för mig, har det också varit en hel del sorg. Två nära släktingar till mig är sjuka i cancer och de två finns i mina tankar varje dag. Jag åkte dit med julklappar innan julen och det uppskattades. Jag tänkte skriva ett inlägg också om saker som jag ser fram emot 2019. Om 2018 har handlat om att landa och hitta mig själv igen hoppas jag att år 2019 kommer bli ett år där jag satsar på karriären igen. Den har fått stå lite åt sidan när mitt mående inte varit på topp. Jag är redo för mitt nya jobb på Skincity, men jag är också redo att skriva mer. Dels här i bloggen, men sen har jag ju en bok som vill komma ut. Nu mer än någonsin. Det är bara det där med tid som ska till. Men jag ska ha som mål att skriva 30 minuter om dagen när jag inte har barnen. Det är bättre än ingenting. Hur skulle du sammanfatta ditt 2018?
