När jag ser tillbaka på 2022 har det varit ett år kantat av utmaningar. Jag skrev ett inlägg om det på instagram, men vill dela med mig här också. Mitt mående är mycket upp och ned och det har det alltid varit. Någon sa till mig att mitt liv aldrig är lugnt och det kanske stämmer. Jag tror att det har med min personlighet att göra. En gammal klasskompis skrev att jag under min skoltid drog till mig en viss typ av människor. Jag har ett genuint intresse när det kommer till människor. Jag älskar att lyssna på historier, äventyr och galna upptåg. Man kanske kan tro att jag är en person som hellre pratar än lyssnar, men så är det inte. I min roll som undersköterska är det både en fördel och en nackdel att få patienter att öppna upp sig. En fördel för att de känner sig sedda och hörda. En nackdel är att jag lätt fastnar inne på det rummet och tiden jag har måste delas lika mellan alla. En önskan och ett mål inför 2023 är färre sjukdomar. Mer fokus på insidan och att ge kroppen den energi och näring den faktiskt förtjänar. Jag vet inte hur många recept och bilder jag sparat ner på instagram där jag tänker "åh, det ser gott ut", sen står jag där vid stekpannan med korv eller köttbullar. Men som jag skrev om 2022, så har det varit ett turbulent år. Jag blev klar undersköterska i maj, något som jag inte trodde att jag skulle slutföra. Den sista terminen var tuff och jag kände att jag var på väg att gå in i väggen. Jag minns att jag satt hemma hos min bästa kompis och grät. Jag kände mig så mosig i huvudet och tänkte ge upp. Att jobba heltid, plugga heltid och dessutom ha två barn på nästan heltid blev för mycket. Men! Jag klarade det och jag gick inte in i väggen. 2022 har varit ett år där jag fått lära mig att jag bara har mig själv. Oavsett hur mycket hjälp och stöd jag tar och får från vänner och familj, har jag bara mig själv att luta mig mot. Jag måste vara min egen fyr, mitt eget berg. Min egen trygga punkt. Att förlita sig på andra människor när det kommer till mitt psykiska mående är något jag tidigare gjort. Jag har lätt att skylla ifrån mig. "Om X inte gjort så eller sagt si, skulle jag inte må såhär". Men jag kan inte styra X och jag kan inte styra andra människors val och handlingar. Jag har behövt lyfta mig själv från ett djupt mörker. När jag känt att jag kan andas igen är det något som drar ner mig. Jag har fått inse att så är livet. Mitt liv är till mångt och mycket en berg och dalbana av känslor. Ett riktigt virrvarr. Men om jag bortser från yttre faktorer vet jag att jag har ett lugn där inne i själen. En trygg, stabil och lugn plats som jag alltid kan återvända till. En magkänsla som vet i vilken riktning jag ska gå. Det gäller bara att ta några djupa andetag och lyssna på den där rösten.
