Min frånvaro här beror på att jag tycker att det är svårt att uttrycka mig i ord. Jag känner mig begränsad på ett sätt. Bloggen har alltid varit en plats för mig där jag kan skriva från hjärtat. Jag har bloggat i så många år, tror jag började 2010 (eller tidigare) med en blogg hos tidningen Frida. Den bloggen handlade mest om mitt jobb på tidningen som reporter. Jag har alltid skrivit dagbok. Men att skriva har alltid varit ett sätt för mig att ventilera och bearbeta saker som händer. Just den här bloggen har också funnits länge och ni som läser känns som vänner. Ni läser, peppar, kommer med synpunkter och ofta mailar ni. Jag känner en stor tacksamhet till er som läser, trots att jag inte uppdaterar så ofta som jag vill. Att ha en offentlig blogg innebär också ett ansvar. Ett ansvar för orden som skrivs. Den senaste tiden har jag som sagt känt mig begränsad, då det finns människor som läser och tolkar mina ord på ett sätt som jag inte menar. Så istället för att blogga ytligt och skriva om ingenting har jag istället blivit tyst. Det känns helt ärligt riktigt tråkigt. Bloggen, instagram och podden är tre viktiga delar i mitt yrkesliv, men också för mig som privatperson. Jag får ut så mycket av att skriva. Jag får tid att reflektera och att skriva ner tankar och känslor utvecklar i alla fall mig som person. Att skriva är något som tar mig framåt. Så istället för att låta några personer tysta mig, tänker jag fortsätta använda mina plattformar för att dela med mig av mitt liv. Att folk tolkar saker på ett sätt som kan skada mig, får jag helt enkelt stå ut med. Ingen ska få tysta mig. Inte idag och inte i morgon. Jag har lika mycket rätt som alla andra att ta plats, både här på bloggen men också på sikt i bokform. Så jag säger som jag sagt förut, jag backade inte - jag tog bara sats.
