Ni som läser bloggen vet att min älskade faster Ulrika dog i oktober förra året. Saknaden efter henne blir inte mindre, snarare större. För varje dag som går har det gått längre tid sen vi sågs sist. Men! Hon kontaktar mig då och då. Nu senast när jag pratade i telefon och berättade för en kompis att jag skulle tatuera in två svalor på armen, flög det förbi en svala och en vit fjäder. Precis där jag satt. Det kändes verkligen som ett tecken för henne. Hon älskade svalor, precis som jag. En är för henne, en är för mig. Som jag älskar henne. Fina, fina Ulrika. En dag som vi flyga fritt tillsammans igen. Du visade mig hur man går sin egen väg och lyssnar på sitt hjärta. Du och din man visade vad riktig kärlek är. Det är Gino som gjort svalorna och mitt P på fingret. Hon är en av de människor jag saknar mest av allt. </3 Jag kommer aldrig glömma våra sista timmar tillsammans. Jag höll hennes hand, torkade hennes tårar. Ville aldrig släppa taget. Jag ville inte gå därifrån. Hennes sista ord var "Lova att du kommer tillbaka". Jag lovade henne det. Jag skulle komma tillbaka. Dagen efter fanns hon inte mer. När jag kom in i rummet som dagen innan varit fullt av liv och skratt, möttes jag av stillhet. Tystnad. Som ett djupt andetag som släppt taget. Som en fågel som fått flyga fritt. En oändlig sorg. En oändlig saknad. Gino in action! Jag höll på att somna när han gjorde svalorna. Jag fick ligga ner på sidan. När han gjorde mitt P på fingret somnade jag dock inte, det var en hemsk smärta. Så det är första och sista tatueringen på fingrarna. Jag är kär i svalorna. Från det ena till det andra... Här ser man min vitiligo. Den har spridit sig sjukt snabbt de senaste veckorna. Halva skinkan är vit och under höger arm blir det mer och mer vitt.
