Nej, hörrni. Att sova utan den här lilla filuren var inte riktigt min grej. Jag testade att sova i hennes rum i natt efter att ha ammat vid halv ett ungefär. Men vid fyratiden vaknade jag av att hon skrek och jag låg kvar i sängen ett tag, men efter några minuter var jag tvungen att gå och hjälpa Stefan. Han hade såklart klarat det själv, det är jag som inte klarar det. Jag vill inte vara utan henne. På helgerna kommer jag fortsätta sova med henne i vårt sovrum, men då är det skönt att veta att Stefan är den som får vagga henne och mata henne när det behövs. Det känns dessutom som att min kropp vant sig vid upphackad sömn. Kan det vara så? Nu sitter jag och tittar på Nyhetsmorgon och ammar. Och Stefan sover men han har sagt att han ska göra amerikanska pannkakor till frukost när han vaknar. Jag längtar! /Angelica
