Igår smsade Jessica mig och skrev att hon trodde att hon hade en liten värk. Jag blev på helspänn på en gång. Jag ska ju få vara med när hon föder. Jag är SÅ tacksam över det. Det är verkligen en dröm som går i uppfyllelse, att få vara med på en förlossning. Och inte vilken förlossning som helst, utan min tvillingsysters förlossning. Jag hoppas och tror att jag kommer att vara ett bra stöd. Ett komplement till Ibbe. Jag har ju två drömförlossningar i ryggsäcken. Och jag vet att ingen förlossning är den andra lik, men jag kan det här med att andas. Jag kan vara lugn i en panikartat situation. Sen vet jag inte alls hur jag kommer att reagera på att Jessica kommer ha så ont. För hur man än vrider och vänder på det kommer hon ju att ha ont. Min älskade tvilling. När Elsa föddes fick jag uppdateringar i mobilen och jag följde förlossningen på instagram. Det lilla hon mäktade med att uppdatera. Jag vet att man kan ha en bild i huvudet av att man vill filma och fota massor, sen när man väl är där, ja då vill man bara vara ifred. Jag är där för att fota och filma. Och vara ett stöd. Men där i stunden, då kanske Jessica inte alls vill att jag fotar. Hon kanske inte ens vill ha mig i rummet. Det återstår att se. Jessica fick värkar ute i skogen när hon var gravid förra gången. Och jag fick vara hennes stöd en timme hemma, innan de åkte in till förlossningen. Tänk att Elsa varit sådär liten. Alice också för den delen. Och tänk att det nu ska komma en till liten tjej till vår stora, härliga familj. Jag älskar henne redan. Hon är så efterlängtad. Jag sover med ljudet på varje natt, så att jag är beredd när Jessica ringer. Hon är i vecka 39 nu så snart är det dags. Jag tycker att de sista 10 veckorna har gått helt sinnessjuk fort. Jag vet inte om Jessica håller med om det...
