Redan igår landade ett kuvert med en remiss till Karolinska på mitt hallgolv. Eftersom läkaren sa att det var extra långa väntetider nu under Corona (vilket jag förstår och respekterar till 100%) såg jag framför mig att hela våren skulle gå innan jag skulle få kolla upp knölen i bröstet. Men icke! Jag har fått tid redan den 10 mars. Jag försöker att tänka positiva tankar, att det verkligen inte är någon fara. Tack för alla era peppande kommentarer, mail och meddelanden på instagram. Jag är ju en orolig själ och tänker ofta det värsta. Jag får jobba med det varje dag. Att inte måla upp en bild av värsta tänkbara scenario. Det har blivit bättre med åren, men katastroftankarna finns fortfarande där. Den enda som mår dåligt av att tankarna skenar iväg är ju jag. Så det bästa för mig (och min omgivning) är att inte ta ut något i förskott när det gäller sånt här. Men jag är likadan åt andra hållet... Om jag får ett mail med en intresseanmälan till ett stort samarbete, då blir jag så glad som om jag hade vunnit på lotto. Jag liksom svävar iväg på små moln och blir genuint glad. Sen om samarbetet inte blir av, av olika anledningar, då har jag ju redan varit glad. Och bara för att jag varit glad blir jag inte extra ledsen. Utan då ser jag det som att det inte var meningen den här gången, och att jag var glad när jag fick mailet. Hellre det än att "vara rak" hela tiden tänker jag. För mig fungerar i alla fall det här sättet att tänka. "Man är aldrig glad i onödan".
