Jag är så oerhört ledsen, hela vägen in i själen. Jag saknar min faster och hennes skratt. Jag saknar hennes små meddelanden med hjärtan och fina ord. Jag har skrivit till henne på Facebook, bara för att såklart se att jag inte får något svar. Hon fattas mig. Hon var sjuk under en längre tid (jävla cancer) så de senaste åren har det legat en oro över hur hon mår. När telefonen ringer och det är min andra faster, tänker jag direkt "Nu har det hänt nåt med Ulrika, nu är hon sämre". Men nu finns hon inte mer. Det är en sån märklig och sorglig känslan. Under begravningen (som vi fick följa live i mobilen pga corona) sa prästen så många fina saker. Som att livet inte alls tar slut när vi dör, dit man kommer finns ingen tid. Bara ljus och kärlek. Jag har mycket kvar att leva för, väldigt mycket. Men jag hoppas så att vi får träffa de som dött när vi själva dör. Att det är sådär ljust och magiskt som man tänker sig. Jag får panik när jag tänker på att jag ska fortsätta hela mitt liv utan henne. Jag har alltid haft svårt för döden, men alltid varit intresserad av den. Kollat på många dokumentärer och filmer. Men det går aldrig att föreställa sig hur det ska kännas när samtalet kommer och personen på andra sidan säger "Nu är hon död". När farfar dog fick jag ett sånt samtal från min pappa. Jag föll ihop på golvet och skrek "Nej, nej, nej, nej". Samma reaktion blev det nu när pappa ringde och sa "Min syster är död". Jag föll ihop på golvet. Skrek rakt ut. Det är så oåterkalleligt. Så smärtsamt. Så sorgligt. Gråter när jag skriver detta och inser att det är okej. Det är okej att ta sig tiden att sörja. Att minnas. Snart kanske jag kan tänka på min faster utan att börja gråta. Minnas det ljusa, fina och all kärlek hon gav. Världens finaste människa. Vår släkts länk till varandra. Nu finns hon inte mer.
