Jag minns när jag och Jessica åkte med min mormor och hennes man upp till fjällen. Vi var sex eller sju år gamla och de hade en stuga i Tänndalen. Aldrig tidigare hade jag sett så mycket snö. Luften där var annorlunda och jag minns fortfarande doften på loften där jag och Jessica sov. Vi fick lära oss åka skidor, så när mamma och Acko kom upp en vecka senare swishade vi nerför backen. Så modiga och lättlärda. Mina älskade små apor är nu uppe i Åre med Stefan, A och C för att få uppleva samma sak. En annan typ av luft. Massor av snö. Och de får lära sig åka skidor. Tänk, Philip är bara tre år men klarade det utmärkt att åka. Så modiga barn. Jag blir så glad när jag får bilder och filmer på hur de har det. Igår ringde Alice mig tre gånger på facetime för att visa hur duktig hon var. Och mitt i lyckan kommer ett hugg av sorg. Jag vill också vara där. Jag vill se alla deras steg i livet. Se hur de lär sig nya saker. Hur deras ansiktsuttryck såg ut när de klarade av att åka en bit själva. Men jag trycker undan den känslan och väljer att se det positiva i detta. Barnen mår hur bra som helst. Det är det viktigaste.
