Jag är inne på slutspurten av min utbildning till undersköterska. Jag kände direkt när kriget bröt ut i Ukraina att jag ville åka dit och hjälpa till. Jag har inte den möjligheten just nu, men hoppas kunna hjälpa till på andra sätt. Jag har skänkt pengar, uppmuntrat andra att göra det men... Det känns liksom inte nog. Jag är en person som vill hjälpa till personligen. Några gånger per år lämnar jag leksaker, kläder och hygienartiklar till Kvinnojouren. Dessa kvinnor och deras barn är inga jag träffar när jag gör detta, men det känns bra att veta att saker jag skänker kommer till användning. Jag har kontakt med en kvinnojour där jag eventuellt ska arbeta ideellt längre fram. Just nu finns inte tiden när jag pluggar 100%, har gjort praktik i en månad (100%), samtidigt som jag har barnen nästan på heltid och jobb med sociala medier. Jag klagar inte över det, men jag önskar att jag hade mer tid. Under min praktik på Danderyds sjukhus har jag hittat mitt kall. Jag kände redan på förra praktiken, som var på ett äldreboende, att jag hittat rätt. Jag vill jobba med människor, omsorg och vård. Eller egentligen har jag vetat i många, många år att det är inom vården jag vill vara. Min tid på Danderyd har gett mig så otroligt mycket. Vänner för livet, patienter som för evigt kommer ha lämnat spår i mitt hjärta. Jag har lärt mig massor och ser fram emot att lära mig mer. Men nu väntar två megastora slutprov och sen två kurser till. Sen, sen, sen är jag ÄNTLIGEN klar!
