Att ha gått igenom en skilsmässa 2017 och en separation 2020 har tagit på krafterna minst sagt. Jag har beskrivit det förut, men vissa dagar var det som att trampa vatten med ben i kramp. Som att vara mitt ute på ett stormigt hav utan land i sikte. Med vågor som sköljde över. När jag trodde att jag var trygg kom nästa stora våg och smällde till med full kraft. Att nu ha en tvillingsyster som går igenom en stor separation är som att slungas tillbaka i tiden. Jag är en människa med känslorna utanpå och när Jessica mår dåligt, ja då mår jag också dåligt. När jag ser hennes smärta och ångest känns det jobbigt och tungt. Jag önskar så att jag kunde ta en del av hennes tuffa tid som komma skall. Måendet gick verkligen upp och ner efter skilsmässan. Ena stunden kände jag mig fri och lycklig, andra stunden hade jag panikångest. Jag tycker fortfarande att det är jobbigt att vara ifrån barnen så mycket som jag är. Saknaden gör liksom fysiskt ont. Jag behöver sysselsätta mig med annat för att inte gå sönder av längtan. Nu slutar inte Jessicas och Ibbes relation som min gjorde med barnens pappa. Jag hamnade ju i chock och fick panikångestattacker. Jessica mår såklart dåligt och man kan inte jämföra dåligt mående. Men hon känns överlag som en starkare människa än mig. Både fysiskt och psykiskt.
