Jag måste ge mig själv en stor klapp på axeln för att jag kämpade vidare med studierna, trots att det kändes omöjligt. Eller ja, jag vet helt ärligt inte om jag ska uppmuntra mitt beteende. Det finns inget som är värt att gå in i väggen för. Inget. Jag hade en sån sjukt hög puls, ett sus i öronen och ständig inre stress ett tag. Jag gjorde praktik på heltid, studier på heltid, mitt jobb med frilansuppdrag på deltid... Sen är jag ju mamma typ på heltid. Det gick inte ihop. Jag sov max fyra timmar per natt och vaknade flera gånger, svettig av stress. Men. Nu är det gjort och jag klarade det så bra. Jag fick A på två av tre kurser, den tredje fick jag C på (VG) och det är jag stolt över. Målbilden har hela tiden varit den här. Kanske inte just i en hiss, men i arbetskläder på ett sjukhus. När jag gjorde min APL blev det på ett sätt lättare att vara motiverad i mina studier. När man får göra saker praktiskt blir i alla fall jag mer motiverad. Jag känner en sån stor längtan efter att få jobba som just undersköterska. Sista datumet på utbildningen är 20 maj, då ska jag ta mig tusan ta sommarlov från allt vad studier heter. Knäppa jag började googla vad det finns för vidareutbildningar för undersköterskor. En del av mig har även funderat på det här med sjuksköterska. Men jag får faktiskt nöja mig. Klappa mig själv på axeln över det hästjobb jag gjort och vara nöjd. Stolt, nöjd och lycklig. Jag vill nog styra upp en examensfest för mig själv, kan man göra det? För att fira att jag är klar! Nu väntar ett specialarbete där jag ännu inte valt inriktning. Jag tycker att så mycket inom vården är spännande. Jag vill skriva om förlossningen, om vikten av att ha stöd under födseln. Jag vill skriva om palliativ vård, om att inte behöva dö ensam. Men jag är även intresserad av social omsorg, som till exempel familjehem. Ja, jag behöver helt enkelt fundera vilket ämne som känns mest i hjärtat.
