Igår åkte Alice och Philip till sin farmor och farfar eftersom Stefan och jag verkligen behövde tid för varandra. Och för att jag ska bort idag (både jobba men även på födelsedagsmiddag och sen ut) och så även Stefan. Men redan nu, när ett dygn har gått gör det satans ont i bröstet. Jag saknar båda så mycket att jag vill gråta. Jag brukar inte göra det. Det låter kanske hemskt, men jag brukar kunna njuta av egentid eller tid tillsammans med Stefan. Jag brukar tycka att det är skönt med sovmorgon och inte hinna tänka så mycket på barnen. Men igår när vi kom hem efter bion och det var helt mörkt hemma gick jag in i Alices rum och kramade hennes nalle. Jag tog till och med den in till vår säng och somnade nära den. I morse när jag vaknade var det inga små knubbiga fötter som tassade på golvet och ingen varm liten kropp som kröp ner i sängen. Ingen som sa "mamma mamma mamma"... Ingen som behövde få frukost fixad. Kanske lite skönt att bara få bry sig om sig själv, men också ensamt. Jag älskar verkligen mina små minimunchkins. De har gjort mitt liv så mycket roligare och jag tycker själv att jag är en mer harmonisk människa nu än förut. Älskade unge <3 Jag hittade den här gamla bilden på Alice, lilla skrutten. Så liten! Och den här på Philip, han har verkligen vuxit snabbt! Flipp flopp! Puss från min kärlek! /Angelica
