Jag blev ju gravid igen efter bara fem månader och ja, jag är glad över det. Glad att kunna ge Alice ett syskon och glad över att det fungerade att bli gravid igen. Något jag däremot inte är glad över är att inte kunna gå snabbt. Jag kan bara gå som en snigel och jag verkligen vankar fram. Det känns som att jag är i vecka 40, inte vecka 24... Jag saknar att kunna skutta över en väg där grönt håller på att slå om till rött. Eller att dansa så att svetten rinner i pannan. Jag saknar att kunna ligga på mage och jag saknar salami. Barn nummer 3 får vänta i fler år än det var tänkt från början, det är ett som är säkert. Jag får fortfarande jäkligt smärtsamma sammandragningar varje dag, så fort jag går fortare än en överkörd och manglad daggmask. Och foglossningen är åt helvete. Jag hoppas att den inte blir värre, nästa vecka och veckan efter det har jag semester för att gå en intensivkurs och ta körkort. Äntligen ska kortet bli mitt, jag bara måste klara det den här gången. Nu sitter jag på bussen på väg hem och längtar ihjäl mig efter min lilla Fillimono. Stefan har bara skickat en bild på hela dagen, på tok för lite tycker jag. Ni som jobbar och har barn hemma eller på förskola, har ni vant er vid att vara borta från era barn? Nu efter den här långhelgen är längtan efter min lilla familj ännu större... /Angelica
