När jag såg ballongbudet utanför Jessicas dörr stod det "23" istället för "32" som jag och Jessica fyller på söndag. Då slog det mig. Jag är så glad över att jag är just 32 år och inte 23 år. Jag är så mycket tryggare med mig själv nu. Då trodde jag att jag visste vem jag var och vad jag ville. Det gjorde jag inte. Jag gick runt med min bottenlösa håv och sökte bekräftelse. Av allt och alla. Jag tyckte inte om hur jag såg ut och gjorde det mesta för att ändra på det. Tänkte elaka saker om min kropp och mitt utseende, varje dag. Allt jag ville var att bli älskad. Jag gick hem med män från krogen som jag egentligen inte tyckte var speciellt härliga. Tänkte att de kanske skulle bli kära i mig om jag följde med hem. Så satans sorgligt. Jag har skrivit det förut, men skriver det igen. Jag skulle så gärna vilja krama om Angelica, 23 år. Hålla henne nära, hårt. Torka hennes tårar och säga åt henne att framtiden är ljus. Att det kommer bli bra. Faktiskt bättre än bra. Du kommer bli lycklig. Du kommer gifta dig, du kommer få två barn och du kommer få känna på hur det är att bli accepterad för precis den du är. Du kommer bli älskad. Hon, Angelica 23 år, hade behövt snabbspola tiden lite för att få kika på framtiden. Kanske inte så långt som till skilsmässan... då hade hon nog blivit lite rädd för framtiden och tappat tron om kärlek och trygghet. Även om jag är nyfiken på hur framtiden ser ut nu vilar jag i nuet. Tryggt. Stilla. Just nu vill jag inte spola alls. Varken framåt eller bakåt. Just i detta nu är jag lycklig och jag vill inte vara någon annanstans för första gången på länge.
