Jag börjar så smått vänja mig vid att inte längre vara blond. Sjukt ändå, när man haft en hårfärg (med olika varianter av ljust) i 10 år, så tänker jag mig själv som blond. När jag hamnar framför en spegel blir jag förvånad när jag ser mig själv. Jag tycker att den nya hårfärgen passar så himla bra till min hudton och min ögonfärg. Men det är ovant! Någon annan som gjort en sån förändring som förstår vad jag menar? I tanken är jag blond, när jag ser mig själv utifrån. Jag matchar Jessicas labradoodle Picco på ett helt otroligt sätt. Visst? Nu tror inte jag att Picco blir större än såhär. Kanske lite mer muskler, men i mankhöjd ska han vara färdigväxt. Jag älskar honom som om han vore min egen. Han, Jessica och Segerdal ska med oss ut och fira midsommar, det ser jag verkligen fram emot.
