Jag läste ett inlägg hos Vanja Wikström som träffade mig som ett hårt slag i magen, Riktigt hårt. Jag har under en lång tid haft ett högt tempo och nu börjar det kännas. Vanja beskriver det som "Klister i hjärnan och kolsyra i blodet" och jag förstår verkligen vad hon menar. Tidigare i höstas kände jag att det var lite för mycket, att jag tappade bort ord när jag skulle prata och glömde bort vad folk hette. Då saktade jag ner och tänkte "där vill jag inte vara igen. Jag vill ha koll på mitt mående". Men nu är jag där igen. Jag andas snabbt från över delen av bröstkorgen, axlarna är uppe under öronen och jag glömmer namn. Jag vet att jag har ett möte inbokat men jag kan för allt i världen inte komma ihåg vad människan heter. Det är en obehaglig känsla. Foto Sandra Rogers Just nu är känslan: Ro båten i land så blir allt bra. Men samtidigt som jag ror är det hål i båten och den tar in vatten. Så hur hårt jag än drar i årorna så går det segt. Det är tungt. Jag skriver listor över saker jag ska göra, stryker och känner hur jag kommer ett steg närmre land. Snart är vi där. I land. Men jag vill gärna komma i land med någorlunda torra kläder, inte dygnsur och trött. Jag behövs hemma och jag behövs i företaget. Den där förbannade tårtan där man ska lyckas dela upp bitarna går inte ihop nu. Jag är glad att jag har Stefan som inte står och skriker "Ge mig tid". Han är en klippa. Idag checkar jag och Jessica in på hotell för att jobba. För att kunna jobba sent, sova ostört och gå upp tidigt i morgon för att jobba vidare. Efter den här veckan kommer det att bli bättre. Det vet jag ju. Det är väldigt skönt att veta att det finns ett slut på stressen. Jag vet ju exakt hur det ska kännas när jag mår bra och hur det inte ska kännas i kroppen när jag vaknar. Av stress kommer ångest. Och jag vill veta vad människorna jag ska träffa heter. Inte tappa namn eller ord. /Angelica
