Det gick så fort när vi krockade igår att jag knappt hann uppfatta vad som hände. Vi hade svängt runt för att parkera, Stefan skulle precis börja backa när det helt plötsligt bara smäller till. Jag hör mig själv skrika "Neeej, neeej, neej. Alice!" och så kastar jag mig över henne. Hon satt fast i sitt babyskydd och både jag och Stefan hade bilbälte. Vi blev alltså påkörda snett bakifrån och den mannen som körde in i oss var tvungen att väja för en annan bil och träffade då oss snett bakifrån. Han kan inte ha kört så fort, max 30. Men smällen var så obehaglig. Ljudet av plast och plåt som krossades. Ljudet av mitt hjärta som slår och suset i öronen i rädsla att nåt skulle hända med Alice. Hans bil blev mycket mer förstörd än vår och han var lika skärrad som jag när han såg att vi hade en bebis i bilen. Allt gick bra. Bilarna går att fixa och vi blev undersökta alla tre på sjukhus. Alice först på Astrid Lindgren och sen vi på Danderyds sjukhus. Vi hade inga skador men både jag och Stefan hade ont i nacken så Danderyd tyckte att vi skulle kollas upp för säkerhetsskull. Jag är så glad att inget hände med någon av oss. Att mannen inte körde in i sidan där Alice satt. Jag är glad att Alice inte kan tänka "Tänk om...". Det räcker att jag gör det nu och jag blir sjukt ledsen när jag inser att jag inte kan skydda Alice från hemska saker. Olyckor händer och det är fruktansvärt. Jag hade svårt att somna igår för jag låg och var ledsen över att livet är så skört. Att krocka, även om det inte hände nåt med oss fysiskt, gav mig en stor tankeställare. När som helst kan det vara slut. Jag tänker ta vara på livet ännu bättre än jag gjort, ta vara på mina nära och kära och alltid berätta hur mycket de betyder för mig. /Angelica
