Alice har börjat göra en ny min och den är SÅ gullig att jag skrattar varje gång hon gör den. Och det har hon såklart märk nu, att jag (och Jessica) skrattar massor och då gör hon den oftare. Men det är en balansgång där hur mycket som är okej att skratta, hon blir ledsen om det blir för hysteriskt (vilket det lätt blir när jag och Jessica sätter igång) så man får behärska sig. Det är svårt. Det är så mycket bus i den här lilla snoppgurkan (ehh?! nej... så får man kanske inte kalla sitt barn. Men bättre det än Runkimåni som jag kallade henne förut, Stefan blev galen!). Hon är väldigt lik mig i sitt temperament, hon går liksom från glad till vansinnig superfort. Och precis som med mig så går det över snabbt, men hon är... explosiv i sitt humör. Jag och Jessica är väldigt olika när det kommer till humör, trots att vi är enäggstvillingar. Jag blir som sagt galen fort men sen går det över. Jag smällde inte bara i dörren när vi var yngre och bodde hemma, jag öppnade den igen och smällde, och öppnade, och smällde. Jessica stängde mer in sig, stängde dörren och var tyst. Och hon kunde (och kan fortfarande) vara arg så himla länge. Ont-i-magen-länge. Jag vill skrika, vara arg men sen vill jag liksom bli vänner. Där har vi såklart svårt att mötas, Jessica och jag. Hon vill vara ifred länge och jag vill reda ut. Det gör oss båda vansinniga. Jag tycker att det är intressant att vi är så olika när det kommer till bråk. Ni som har syskon eller är tvillingar, är ni lika när det gäller bråk och tjafs? Är ni såna som säger ifrån när ni blir arga eller håller ni det inne för att slippa bråk? /Angelica
