Nyligen dog en av mina barns kompisars husdjur. En otroligt sorglig dag med många tårar. Alice har haft en hamster som bara levde i nio månader innan den fick en tumör och vi var tvungna att ta bort den lilla parveln. Så hon har upplevt den här med döden en gång, något som är så ofattbart och oåterkalleligt. Jag pratar med barnen om döden då och då, ibland när jag tänker på min faster som inte längre finns, eller om vi tittar på någon film eller läser en bok där någon dör. Eller om en patient dött. Barnen har inga problem att prata om döden, inte jag heller. Jag är så tacksam över att jag och barnen har Monkey. Hon lär Alice och Philip om omhändertagande, ansvar och tyvärr kommer hon också lära oss om döden. Vi ser till att ta tillvara på den tiden vi får tillsammans <3 Ingen vet vad som händer när man dör så det är omöjligt att svara på det när barnen frågar. Jag säger att alla tror olika och att man får tro och tänka precis vad man vill. Jag tror ju att själen flyttar sig till någon annan fysisk kropp. Inte nödvändigtvis en människa, det kan lika gärna vara ett djur. Det knyter sig i både hals och mage när jag tänker på att Monkey inte ska leva för evigt. När vi tog bort vår yorkshireterrier Mimmi kändes det som att jag aldrig skulle bli glad igen. Det blir man ju tack och lov, men det blir så tomt utan de älskade husdjuren. Tycker ni att det är svårt att prata om döden? Kommentera gärna! <3
