Jag har länge vetat om att livet skulle förändras precis som det nu har gjort. I flera år faktiskt. Men det går inte föreställa sig hur saker och ting ska bli, innan man faktiskt är där. Barnen kommer nu bo hos mig större delen av tiden. De kommer att åka till sin pappa varannan helg, eftersom han har flyttat till Åre. Jag är expert på att oroa mig över saker innan de faktiskt har hänt. Jag har funderat på hur det ska bli att sköta alla lämningar, hämtningar och vabb. Jag har känt att ett stort ansvar vilar på mig som mamma. Och så är det ju. Jag kommer vara den som sköter alla läxor. Alla nattningar. All matlagning. Ja, allt som livet innebär med två barn. Men vet ni? Jag känner att det känns bra i själ och hjärta. Jag har ingen aning om hur framtiden nu och framåt ser ut, men jag vet att jag kommer att ha Alice och Philip nära mig oftare än förut. Nyfödd Philip. Min älskade son. Alice var bara lite över året när Philip kom. När skilsmässan var ett faktum var min största sorg att förlora tid med barnen. För hur man än vrider och vänder på det, förlorar man tid när barnen bor halvtid någon annanstans. Att jag nu får ha barnen mer är något jag alltid drömt om. Självklart är det viktigt att de har en bra relation med sin pappa och sina andra syskon. Men alla människor gör sina egna val och jag kommer att göra det bästa av den här nya situationen. Jag är långt ifrån en supermamma, det kommer säkert bli tufft i perioder. Då är det tur att jag har min familj nära som jag vet ställer upp när det behövs. Just nu känner jag en tacksamhet till livet. Jag är tacksam för mycket och oroar mig inte för framtiden. Den är ljus!
