Om det är nånting jag är trött på att höra nu så är det meningen: "Passa på att njuta ordentligt nu de sista veckorna. Sov! Läs en bok! Ta ett bad och ät långa, mysiga middagar och frukostar tillsammans". Jag vill inte njuta längre nu. Jag vill ha ont. Jätteont! Jag tror (eller inbillar mig i alla fall) att det är lättare att njuta av de sista veckorna av sin graviditet om man: Har haft en problemfri graviditet utan krämpor som foglossning. Inte varit sjukskriven sen mitten av april. Minns inte ens i vilken vecka jag blev sjukskriven 100%, men det känns som det var trehundrasjuttioåtta år sen jag var på jobbet. Har ett bra tålamod! Gud gav mig jordens sämsta tålamod. När jag vill ha någonting, egentligen vad som helst, då vill jag ha det nu. Helst igår. Jag är väldigt mycket så när det kommer till mat och prylar. Om jag är sugen på hummer, ja då måste jag äta det. Jag har väldigt svårt att tänka "Vi tar det till helgen, nu ska jag njuta av pyttipanna". Bara haft kort tid på sig att boa hemma och förbereda sig inför bebisens ankomst. Jag har vetat om lilla Frö i magen sen hon var en geleklump, tre veckor gammal. Så så så länge. Om jag blir gravid igen hoppas jag att jag får veta det i typ vecka 8 eller 9. Eller 12 typ. Tänk vad skönt! Då är hela den där perioden av stress och rädsla över missfall dessutom borta. Jag försöker ta det lugnt, andas, fokusera på den stundande förlossningen... Men den här längtan alltså... Den är inte bara positiv tycker jag. Jag vill hålla henne i mina armar, titta in i hennes ögon och känna den där kärleken. Jag längtar så mycket att jag snart sprängs av längtan. Men när hon väl är här, då är hon ju här för att stanna och det känns skönt. Det är ju inte som längtan inför bröllopsdagen, där dagen gick i raketfart och sen var det liksom över. När Alice föds börjar ett nytt liv för mig. För mig och Stefan, vi blir en liten familj. Sååå nu kan väl vattnet gå?! Snälla! /Angelica
