Ju mer jag är uppe i Forsa, desto mer vill jag vara där. Det är ljuvligt med naturen så nära. Himlen är stjärnklar på kvällen och natten och nu när det har kommit massa snö blir det en helt annan tystnad. Det är tyst där i vanliga fall, men nu med alls snö blir naturen som ett vakuum. Som inbäddat i mjukaste bomull. Jag vill börja åka längdskidor, något jag aldrig varit särskilt bra på. Men det tänker jag att man kan öva upp. Jag älskar ju att följa med Pontus syskon på jakt, dels för spänningen men också för naturen. Den är verkligen magisk där uppe! Jag kallade bergen för fjäll, men så heter det inte... Det heter tydligen berg när man inte är så högt upp. Men men. Naturen är hur som helst så fin med djupa dalar, höga berg och massa, massa skog och sjöar. Nattsvart himmel och massa stjärnfall. Jag blir lika berörd varje gång jag ser ett stjärnfall. När jag var på Svalbard med systrarna såg jag norrsken, något jag gärna skulle se igen. Himlen var grön och skenet dansade fram över stjärnorna. Här hade jag och Erika klättrat upp på ett berg och spanade efter Johan. Det känns som jag uppskattar allt mer och mer, ju äldre jag blir. En öppen eld vid en sjö. Ljudet som sprakar och snöflingor som faller. Jag kan titta in i elden länge och bara sitta tyst. Allt som hörs är knastret från veden och snöflingorna som sakta landar på jackan. Det kanske låter flummigt, men jag känner att jag jordar och grundar mig när jag är ute i naturen. Som att jag är hemma.
