Sista dagarna med barnen gick så fort, jag kände att tiden inte alls räckte till. Vi åkte och badade tillsammans, bara vi tre. Jag satt på en handduk och tittade när Alice och Philip lekte i strandbrynet. Det högg till i hjärtat när jag tänkte på att vi ska vara ifrån varandra i två veckor. Jag försöker intala mig själv att tiden går snabbt, men jag saknade barnen redan innan vi sa hej då. Efter som de bor hos mig mesta delen av tiden är jag så van att de är alltid är nära. Nu när de inte är hos mig känns det så oerhört tomt. Visserligen är jag på en jobbresa i Grekland och har massor att sysselsätta mig med... Men det känns hela tiden som att jag glömt nåt. I en vardag där jag som ensam vuxen ansvarar för lämning, hämtning, läxläsning, laga middag och köra till stallet blir det sån kontrast när de inte är hemma. Jag tittar på klockan. Håller koll på telefonen. Tänk om de ringt från fritids... Nu har barnen gått på sommarlov och jag ska göra mitt bästa för att tanka energi. Jag ska försöka tänka positiva tankar och jag vet att de har det bra. Jag vet att tiden kommer gå snabbt, även om det inte känns så just nu.
