Igår låg jag och kollade igenom bilder från sommaren 2017. Min skilsmässosommar. Bilderna var en mix mellan fest och mammaliv. Jag har aldrig känt mig så vilsen som jag gjorde då. Jag tappade en del av min identitet den våren och sommaren. Från att ha varit fru, mamma och en del av en familj stod jag på egna ben. Vi hade två-två-tre schema hela första sommaren, eftersom barnen var så små. Livet var minst sagt en berg- och dalbana. Ena kvällen stod jag på en nattklubb i klackar och den andra roddade jag i barnkläder, torkade snoriga näsor och nattade mina små apungar. De tre musketörerna - vi blev starka tillsammans den sommaren. För mig kändes skilsmässan som ett stort misslyckande. Jag såg bara massa andra gifta par som klarade av att hålla ihop. Som var lyckliga, starka och en familj. Jag vet att vi tre också var en familj, men där och då kände jag mig så ensam. Alice var så liten då. 2017 var sommaren då hon fyllde 3 år. En liten minimajs. Älskade Torekov. Jag ska åka dit ner i några dagar i sommar med Jessica, Annika, Andy och Ormis. Längtar! Jag la ut den här bilden på instagram igår. Jag var som sagt vilsen, ledsen och förkrossad. Men jag var samtidigt fri. Jag kände mig på riktigt fri. Det var en stor omställning att gå från gift till skild, men idag vet jag att det var för det bästa. Nu väntar nya utmaningar som mamma och att jag är stark är det enda alternativet. För mina barn gör jag allt och lite till. När det stormar försöker jag stå trygg och stabil med vetskapen om att allt löser sig, på ett eller annat sätt. Jag vet i mitt hjärta och min själ att det kommer bli bra.
