Det går inte en dag utan att jag tänker på min faster som inte längre lever. Jag känner mig halv utan henne. Igår la hennes man upp en bild på henne och då ville jag bara skrika ut min sorg. Att livet är orättvist. Att smärtan inte går över. Att sorgen gör så satans ont. Sorgen blir annorlunda, men den försvinner inte. Den är där i bröstet hela tiden. Jag är evigt tacksam över mina sista timmar med henne, bara dagen innan hon gick bort. Vi skrattade, pratade och skojade. Jag bär med mig den stunden i all evighet. Men jag blir så in i själen ledsen när jag tänker på att jag aldrig mer ska få krama henne. Jag kommer aldrig mer få höra henne sjunga. Aldrig mer höra hennes skratt eller hålla hennes hand i min. Hon lärde mig så mycket om livet och jag är glad att jag fick tacka henne för det. Jag fick säga till henne hur mycket jag älskar henne och hur mycket hon gett mig under vår tid på jorden tillsammans. När jag kommer in i tankar om döden har jag svårt att ta mig därifrån. Det går som i en spiral. Jag har så svårt att ta in att hon aldrig någonsin kommer tillbaka. Jag pratade med mina systrar om vår faster igår. Att det är så orättvist och sorgligt att just hon skulle dö. Vissa säger att det finns en mening med allt och det kanske det gör... Kanske uppskattar jag livet ännu mer nu. Kanske tar jag tillvara på stunder som jag annars hade tagit för givet. Kanske njuter jag lite extra av att just jag får uppleva vårens värmande solstrålar. Kanske kramar jag de jag älskar lite extra hårt. Kanske tänker jag mig för en extra gång innan jag blir irriterad eller arg på något som egentligen är oviktigt. Men ändå. Jag har svårt att se en mening med att hon skulle lämna oss. Lämna sin man. Sina barn. Sin mamma. Sina syskon. Sina vänner. Sina barnbarn. Just nu ser jag ingen mening med det.
