Jag vet att ni är flera som läser bloggen som också är HSP. (Högkänsliga). Jag känner mycket och ofta, mina och andras känslor. Med åren har jag lärt mig acceptera den här delen av min personlighet, men när jag var yngre var det svårt. Nu vet jag mer vad det handlar om och kan då och då göra mitt bästa för att stänga av den delen. Det är visserligen lättare sagt än gjort... Om jag kommer in i ett tyst rum känner jag av stämningen i samma stund som jag kliver över tröskeln. Jag tar även in andra människors känslor. Ni som läser Jessicas blogg vet att hon inte mår så bra psykiskt just nu. Hon har det minst sagt tufft. Jag som delade livmoder med henne känner hennes känslor rakt av. Jag har ingen aning om det är så för andra tvillingar, men vi har alltid haft den kopplingen. Jag försöker vara glad för det jag har. För min skull. Men det är inte lätt att vara 100% glad hela vägen in i själen när den som betyder mest mår skit. Jag är nykär och bubblar inombords, men försöker hålla tillbaka för att vara ett stöd. Är det inte märkligt det där, att det blir som en vågskål. När man själv mår bra mår en annan i ens närhet dåligt. Kanske måste det vara så... Att det alltid måste finnas en famn att gråta ut i. En trygghet att vända sig till för råd. Jag är tacksam över att Jessica varit öppen med mig med sin psykiska ohälsa, men det har tagit tid. Vissa saker behöver man dra ur henne. Där är vi väldigt olika. Jag är mer som en öppen bok. Hon som en dagbok med ett lås där man får testa flera nycklar innan man kommer in. Hon sa en fin sak om Pontus nyligen. Att hon kommit nära honom på väldigt kort tid. Det har hon inte upplevt med männen i mina tidigare relationer. På bara en och en halv månad har hon lärt känna honom på djupet. Så fint. Och så viktigt för mig. <3
