Igår när jag nattade Philip brast det för mig. Jag kunde inte sluta gråta. Jag tycker att det jobbigaste med hela den här skilsmässan är känslorna som går upp och ner. På dagen var jag så glad, så lycklig. Jag kände mig hel. Och jag tänkte att "det här klarar jag" för att sen på kvällen, när jag insåg att det är sista gången jag nattar barnen på en hel vecka, bryta ihop. Totalt. Jag känner en sån enorm smärta, hela vägen in i själen. Det här är en helt ny känsla. Samma dag som jag blev mamma växte mitt hjärta och jag hade ingen aning om att jag kunde känna så mycket kärlek för en annan människa. Kärleken jag känner för mina barn är som ingen annan känsla. Ni som vet, ni vet. Att behöva dela upp tiden med barnen känns bara så fel. Sommaren 2014. Älskade lilla Alice. Så ny och så liten. Det är tur att jag inte visste då vad jag vet nu. Ibland kan jag känna att jag vill snabbspola livet lite för att få kika in i framtiden. Är det sant att det bästa inte har hänt än? Men samtidigt skulle det vara skrämmande att göra det, tänk om livet inte alls blir som jag hade tänkt. Det vill man ju inte veta. Idag ska vi bara vara hemma och mysa och fixa. Morfar Acko kommer hit och leker med barnen. Det är ju nåt nytt för hela min familj också, att bara träffa barnen varannan vecka. Det är bara nu under sommaren som vi delar upp det så, när barnen börjar på förskolan kommer vi köra kortare perioder innan byten. Jag hoppas att det kommer kännas lättare då. Nu tar jag en dag i taget. Vissa stunder en timme eller till och med en minut i taget. Jag klarar detta. Men jag måste få vara ledsen, känna sorg och en hel del ilska också. Det här är inte det livet jag ville ge mina barn.
