Ni vet när man har en bild av hur någonting ska bli, så blir det precis tvärt om. Allt började så bra. Jag hämtade två glada barn på förskolan och vi åkte ner till mataffären. Eller hataffären som jag nu kallar den. Att handla med barn tillhör inte mina favoritsysslor om jag ska vara helt ärlig med er. Och det är ju jag i den här bloggen. Jag vill inte hänga ut ett speciellt barn, men vi kan ju säga att en av barnen tappade det inne i hataffären. Och skrek, och skrek och skrek. Då preppade jag ändå med en banan inne i affären för att hålla blodsockret uppe. Jag förstår inte varför bananerna bara är gratis till barnen. Det borde gälla mamma och pappa också. För att undvika svimningar. Jag avskyr när folk stirrar på en när ena barnet är på dåligt humör. Det känns som alla glor och bedömer hur man är som mamma. På den lilla, korta stunden (som känns det minst 45 min) hinner det rinna en och annan svettdroppe. Det här barnen som jag hade med mig i affären vägrade lägga upp sin kexhoklad på bandet. Bara vägrade. Och skrek. Och skrek. Och jag svettades och försökte muta. Hota. Resonera. Det gick inte. Och jag lyckas alltid med konsten att handla liiite för mycket. Tre plastpåsar och en halvtrasig papperspåse senare muttrar jag "Gud vad dyrt det blev" och Alice ropar högt "Har du INGA PEEEENGAR mamma?". Hehe.... hehehe.... heheheh. Nämen hörrni. Nu blir det fredagsmys för hela slanten. Bästa fredagarna är med båda barnen i soffan, nära nära. Barnet som inte var så bra humör ligger redan i soffan och tittar på en film. Och har bett om ursäkt. Bra så. Låt första helgen i mars börja. Hoppas att ni har haft en lugnare, mindre kaosartad start på er helg.
