Vissa stunder känns det som att jag är djupt ner under vattenytan. Det känns inte längre som att någon drar mig ner och håller fast, utan mer att jag flyter där, stilla. Djupt ner. Som att jag ser upp mot ljuset men det går liksom inte komma upp. Jag tillåter mig själv att vara där nere och kämpar liksom inte emot som förut. Det trycker över bröstet, hårt. Jag är inte rädd men det gör ont, fysiskt. Det smärtar i kroppen, i varje liten cell. När jag kommer upp från djupet känns luften klar. Andetagen lättare och renare. Att få uppleva dessa toppar och dalar är bra för mig tror jag. Jag inser mer och mer vem jag är. Jag lär mig mycket om mig själv varje dag. Och jag inser vad som är viktigt här i livet. Det låter som en klyscha, men jag behövde nog det här just nu. Ett uppvaknande. En käftsmäll. En riktigt krasch. För att se klart. För att uppskatta det jag har. För att inte längre ta någon eller något för givet. Det känns som att det hände nåt med min själ i Grekland. När jag fick trycka på paus och bara andas. Bara vara. Tänka. Älta. Känna. Lyssna inåt. En viktig resa på många sätt och nu känns allt lite, lite bättre. Jag lyssnar på vissa låtar om och om igen. Några låtar jag har i öronen flera gånger om dagen är Lisa Nilssons "När kärleken tar slut", Patrik Isakssons ""Ruta ett" och Demi Lovatos "Skyscraper". https://www.youtube.com/watch?v=llw9V0H_mpM Den här låten har jag hört innan men inte tagit den till mig. Fin låt, ja. Men nu är det så många meningar som träffar mig rakt i hjärtat och jag får gåshud. "Lågan som brinner djupt i mig här inne, allting står klart. Jag väljer mina steg på egna ben".
