Mitt mående går verkligen i vågor. Upp och ner. Ibland kastas jag ner långt ner under ytan. Så långt ner att det trycker över bröstet och tårarna letar sig fram. Ibland surfar jag där uppe, med vinden i håret och solen på näsan. Det kan vara precis så. Att jag är fri, lycklig och glad. Och så boom! Så kommer den där stora vågen som slår ner mig och suger tag. Det är en obehaglig känsla men jag vet ju nu att den släpper. Ibland vet jag att den ska komma, men igår när den kom var jag inte beredd. Jag tittade i min app timehop och det strömmade in bilder från min möhippa. Den roligaste dagen i mitt liv. En dag där jag fick vara med alla mina fina vänner i ett helt dygn. Jag hade aldrig tidigare innan känt mig så älskad. Men så kom vågen och jag åkte ner under ytan. Misslyckad. Igår gick jag även upp på vinden och fick en chock. Det var så tomt där uppe. Jag har inte varit hemma när Stefan har packat och flyttat. Det hade varit för jobbigt. Och vinden har jag inte behövt gå upp på förens nu. Och satan vad ont det gjorde. Det blev ett tryck över bröstet och den där inne i själen sorgen tog över. Skilsmässa. Vilket jävla misslyckande. Jag ser allas fina bilder på instagram där de firar bröllopsdag. Jag följer många som gifte sig samma sommar som oss och om bara någon vecka skulle vi haft bröllopsdag. Det kommer vi inte att ha. Och att påminnas om att livet inte blev som jag hade tänkt mig gör ont. Samtidigt som jag mår skit vet jag att det här var rätt. För oss båda. För hela familjen. De där dagarna där jag surfar uppe på vågorna med stolt hållning är så många fler än de där jag försöker få luft under ytan. Inne i hjärtat vet jag att det här är rätt.
