Slutet på förra veckan och helgen blev inte som planerat. Istället för jobb på Danderyds sjukhus blev det timmar och åter timmar på akuten med Monkey. Hon blev snabbt riktigt sjuk, med feber och vägrade äta eller dricka. Hon fick en konstig lukt från munnen och allmäntillståndet var lågt. Hon hade ingen energi och var verkligen inte sig själv. Efter en första undersökning misstänkte de antingen att hon fått i sig någon form av gift, alt något främmande föremål. Det var länge sen jag var såhär orolig och jag har gråtit mer än någonsin de här dagarna. Hon och barnen är mitt allt. Det är så jobbigt när man inte vet vad felet är och hunden såklart inte kan säga något. Efter den första röntgen hittade de ingenting, förutom någonting misstänkt i hjärnan. De ville då gå ner med en kamera i magen och svalget för att utesluta att något främmande föremål fastnat. Om de inte skulle hitta något där skulle de gå vidare med röntgen av hjärnan. De hittade som tur var (!) en del av ett grässtrå. Som ett ax. Som hade borrat sig in i ena tonsillen och skapat en infektion (därav lukten i munnen). Jag fick komma och hämta henne efter att hon varit sövd men kände direkt att något inte stod rätt till. Vi åkte hem och under natten blev hon sämre och det gick snabbt. Det var bara att åka in igen och de fick söva henne igen för att göra röntgen av hjärnan. De ville se så att inget främmande föremål vandrat upp i hjärnan, som det så fint heter. Det dygnet som jag fick vänta på provsvar var rakt igenom fruktansvärt. När de äntligen ringde och sa att hjärnan såg frisk ut kunde jag andas ut. Nästan. Hon åt själv men ville inte dricka vatten. Nu gör hon det igen! Både äter och dricker. Skonkost och hon får smärtlindring mot den uppretade halsen. Älskade hund, för dig gör jag allt. Nu lämnar jag dessa helvetesdygn bakom mig och njuter av dagarna med Monkey. Det finns ingen som ger mer kärlek än hon.
