Min lilla apa. Nu är hon ett och ett halvt år och kärleken till henne blir bara större och större. När jag köpte henne var livet ett helt annat. Jag var sambo i en stor bonusfamilj. Jag jobbade enbart med mitt och Jessicas företag och hade möjlighet att ta hand om Monkey dygnet runt. De gånger jag behövde hjälp fanns N hemma och både Jessica och mamma erbjöd sig att vara hundvakt. Som ni vet förändras livet, på gott och ont. Det gör det ju för de allra flesta, men man kan inte följa allas liv i sociala medier. När det kommer till mig har jag varit väldigt öppen med allt kring mig sedan 2012. Det är många år av bloggande. Jag älskar kontakten med er som läser, ni är bäst! Jag tycker att alla som läser har rätt till en åsikt, men. Alltid ett men. Det finns ju gränser för hur mycket jag kan berätta. Och gränser för hur mycket elaka kommentarer man ska behöva ta emot. Jag godkänner inte alla kommentarer, av flera olika anledningar. Men en av anledningarna är att jag inte vill ha en otrevlig stämning här inne. Får jag en otrevlig kommentar är det många av er som vill försvara mig, så blir det bråk. Det vill inte jag. Därför tar jag bort vissa kommentarer som jag vet kommer skapa kaos i kommentarsfältet. Jag ville hur som helst förklara hur det fungerar med Monkey nu. När jag köpte henne var jag sambo med N, mina barn och hans två barn. När vi separerade ville jag inte att hans barn skulle förlora kontakten med sin hund. Att ha henne växelvis boende var aldrig något alternativ, av flera olika anledningar. Men så fort det finns tillfälle får N och hans kids låna Monkey. Hon älskar att vara där och jag ser vilken glädje hon ger den familjen. Jag fick en kommentar om att det var märkligt att jag åkte upp till Forsa en hel helg utan att ta med Monkey upp. Anledningen till det var att jag lovat att N:s barns mamma skulle få låna Monkey för några timmars agility. Det var bestämt sen länge och inget jag tänkte ta ifrån henne eller tvillingarna. Så det var anledningen att hon inte följde med. Om jag fick bestämma skulle hon vara med mig dygnet runt, jag älskar henne. Men livet förändrades och så även mina möjligheter att ha med henne på jobbet. Jag jobbar på sjukhuset varannan vecka och då bor hon hos min mamma eller hos Jessica. För oss fungerar detta superbra, så ingen behöver känna någon oro för henne. Hon mår bra och jag är tacksam över att min familj älskar henne lika mycket som jag gör. Samma sak gäller ju i övriga livet. Saker och ting förändras. Jag förändras och tack och lov för det. Jag hade inte velat vara samma människa hela livet. I grund och botten har jag samma värderingar som för 10 år sen. Men då ville jag ha fyra barn. Jag fick två. När jag levde med N gick jag med på att det inte skulle bli några fler barn, även om jag innerst inne i själen kände att jag inte var "klar" med det. Nu när jag är upp över öronen kär i Pontus vill jag inget hellre än att ha fler barn. Trots att han har två barn och jag har två barn. Jag vill bygga hus med pool. Något jag inte kunde tänka mig för bara ett år sen. Så saker förändras. Människor förändras. Förutsättningarna i livet ändras. Det finns så mycket som jag inte berättar här, men som kommer ändra livet i stort. I grunden. Men som jag sagt innan, jag kan inte skriva allt öppet för alla att läsa. Det berör så många fler människor än bara mig, jag respekterar att andra människor inte vill leva offentligt. Tack för att ni finns med mig genom livets alla faser. Oro, rädsla, skratt, krossade hjärtan och drömmar. Framtidsplaner, drömmar om fler barn, en gård på landet och spännande jobb. Livet hörrni, det är ta mig fan magiskt! Det är som ett hav. Ibland är det stormigt och man känner att man med nöd och näppe håller sig ovanför vattenytan. Att man får ta så stora simtag att kroppen krampar. Ibland är det helt vindstilla och man kan ligga helt stilla och njuta. Det gäller bara att följa med i livets alla vågor, stora som små.
