Jag har skrivit om min tro förut i bloggen, men jag tror att det var ett tag sen. Pontus pappa frågade mig om min tro i helgen och det fick mig att fundera. Hur länge har jag trott? Vad tror jag på? Jag har trott på Gud så länge jag kan minnas. Det var ett speciellt tillfälle när jag var barn som gjorde att jag verkligen började tro. Mitt och Jessicas marsvin dog. Eller det gjorde hon förmodligen inte, men vi trodde att hon var död. Hon låg helt stilla i sin bur (hon var riktigt gammal) och jag och Jessica blev så ledsna. Jag satte mig vid hennes bur, la min hand på henne och sa "Snälla Gud, låt henne leva. Bara lite till. Jag vill hinna säga farväl". Och så vaknade hon. Hon levde bara en vecka till, men det var så fint. Nu i vuxen ålder fattar jag ju att marsvinet inte var dött. Kanske var hon på väg att dö, på grund av åldern. Men där och då kände jag att Gud hörde mig och min tro blev så stark. När Jessica gick i gymnasiet hamnade hon i samma klass som en tjej som var pingstvän. De klickade och vi började hänga med henne och hennes kompisar. Det fanns en mysig kyrka där vi var ofta. Vi sjöng, bakade och hade så roligt. Efter gymnasiet började jag jobba på en tidning och fick åka på en kändisresa till Åre. På vägen upp satt jag med Gladys del Pilar och hennes kompis Anneli. Vi körde nån musiklek och efter en stund märkte Anneli att jag sjöng på flera kristna låtar. Hon frågade då om jag var troende och jag sa ja. Jag fick så himla fin kontakt med henne och hon tog med mig till en frikyrka i Stockholm. Där var alla så snälla och kärleksfulla och det jag gillade där var just alla sånger. Gemenskapen. Jag döpte mig i en stor pool där, i vuxen ålder. Jag fortsatte gå dit i flera år, men nu är det riktigt länge sen jag var där. Min tro är fortfarande lika stark, jag känner Guds närvaro flera gånger om dagen. Men jag känner inte att jag har samma behov av den där gemenskapen. Det kanske låter konstigt, men så är det. En del säger att man inte kan tro på både Gud och övernaturliga saker. Att det är varandras raka motsatser. Jag ser det inte alls så. Jag ser det som nåt fint och inget som krockar. Tror du på Gud? Berätta gärna! Jag respekterar de som inte tror, så respektera gärna oss som tror också utan påhopp.
