Jag skrev tidigare att jag skulle berätta mer för er om mannen som misshandlade mig. Om pojkvännen som gjorde om mig till någon jag inte var. Och det gick snabbt. På bara två månader hade han isolerat mig från min familj och förändrat mig på flera sätt. Han ville följa med till frisören när jag skulle färga håret, för att det skulle bli "rätt". Han sa att jag pratade för snabbt och sluddrigt, att jag inte visste saker eftersom jag ännu inte var vuxen. När jag satt häromdagen och läste igenom alla polisförhör (mitt, mina vänners och hans) inser jag ännu mer vilken sjuk människa han var. Jag har förträngt mycket av det som hände under veckorna med honom. I ett stycke underpolisförhöret berättar jag att han bet mig. Vi satt i soffan och han bet mig i handen. Jag bad honom att sluta eftersom det gjorde ont, men han slutade inte. Han fortsatte bita hårt, så hårt att jag började gråta. Först när jag grät släppte han taget. En annan gång hade han sparkat mig i magen, hårt. Och sa "Om du hade varit gravid nu hade du fått missfall". Och vid ett tillfälle slog han mig med fyra hårda knytnävsslag på armen och sa "Du får ha långärmat på jobbet i morgon". Jag försökte hitta bilder från den här tiden, men det finns inte så många. Jag var 21-22 och han var 42. De här bilderna är tagna nåt år senare, när jag jobbade på VeckoRevyn. Konstigt nog var inte det fysiska våldet det som var värst. Det var det psykiska. Att hela tiden bli nedtryckt. Att inte veta var jag hade honom. Det räckte med att jag inte hörde vad han sa så blev hans ögon svarta. Jag svarade "Va?" någon gång och då slet han ner mig från sängen och släpade mig i armarna över golvet. Efter nåt sånt hände skyllde han allt på mig. Han sa att jag gjorde honom arg och att jag slagit honom. I hans förhör framstår jag som en galning. Han sa att jag ofta var aggressiv och slog honom. Han var rädd för mig. Sanningen var ju att jag var livrädd för honom. Livrädd att göra honom arg. Jag försökte göra slut med honom flera gånger, men han sa att man är två om ett sånt beslut. Om man är vuxen och har en vuxen relation kommer man överens om en sån sak. Det är inte ett beslut en människa kan ta bara. Jag gled bort från min familj och mina vänner. Jag blev tillsagd på jobbet att jag var borta för mycket. Att jag pratade i telefon för mycket. Han ringde mig minst 8 gånger om dagen för att kolla vad jag gjorde. Jag är så tacksam över att jag lyckades lämna honom, med hjälp av min familj och mina vänner. Jag tror helt ärligt inte att jag hade levt idag annars. Det gick så fort från hårda ord till hårda slag. Sista natten jag träffade honom slängde han mig i golvet så att jag slog i huvudet. Fruktansvärt. Jag skulle gärna jobba aktivt med mäns våld mot kvinnor. Det är så många som lever i den här typen av relationer som inte lyckas ta sig därifrån.
