Jag såg att bloggen Bloggbevakning skrivit att jag borde ta en AW med Bella för att bli lite peppad. Att jag verkar mer ledsen än glad. Jag måste säga att det inte stämmer, jag är mer glad än ledsen. Men det är ju inte helt lätt att visa upp hela mig i den här bloggen, eller på instagram eller i Tvillingpodden. Om man lyssnar på podden har de senaste avsnitten varit rätt tunga och det har blivit en del tårar. Här i bloggen försöker jag blanda det sorgliga (för smärtan är fruktansvärd!) med pepp och glada inlägg. Men sen tycker jag inte att ni som läser får glömma att allt fortfarande är väldigt nytt. Det var inte ens två månader sen vi gick ut med att vi skulle skilja oss. Skilsmässan är klar i december. Jag är en känslomänniska och har alltid varit det. Jag har inga planer på att trycka undan några känslor. Jag äter fortarande min PMS-medicin periodiskt (för att slippa dippar/arga utbrott), men nu är det ett tag sen jag tog ångestdämpande. Jag mår okej. Vissa dagar riktigt, riktigt bra. Jag mår som bäst när jag träffar människor som ger mig energi. Människor som får mig att skratta och som låter mig vara mig själv. Jag har träffat personer som jag aldrig hade träffat om inte livet tog den här vändningen i påskas. Människor som fått mig att öppna upp mig och våga prata om de där sidorna som inte alls är så charmiga. Personer som får mig att känna saker jag stoppat undan långt där inne och aldrig tänkt ta fram igen. Jag känner att jag lever nu. På riktigt. Inget avstängt, inget instängt. En av de människorna som gör mig lycklig är Maria. Hon är min bästa vän och jag älskar henne så mycket. <3
