Det gör så ont i mig att Jessica behöver gå igen en separation. Även om den är olik min skilsmässa på många sätt, är det fortfarande skitjobbigt. Saker ska delas upp, packas ner, packas upp. Minnen ska rotas fram och komma upp till ytan. Drömmar om framtiden ska krossas. Det är hemskt. Jag VET att det kommer att bli lättare, men jag önskar helt ärligt att jag kunde ta en del av hennes börda just nu. Livet är fasiken inte rättvist! Tänk om hon och jag kunde tajma in lyckan framåt... Det gjorde vi visserligen när hon fick Bonnie och jag födde Philip fyra månader senare. Men jag vill att hon ska få vara lycklig nu. Flyga som en fågel. Skratta från magen. Precis som hon stod vid min sida sommaren 2017 (och alla somrar innan dess såklart) kommer jag att finnas vid hennes sida. Hon är världens finaste tjej och förtjänar all kärlek och lycka. Jag var inte den lättaste att ha och göra med skilsmässosommaren. Ena stunden var jag lycklig, andra som en våt trasa på golvet. Ibland skrattade jag högt och för mycket och ibland ville jag bara vara tyst. I alla dessa faser fanns hon där för mig. Finaste tvillingen man kan ha.
