Tacksamheten över att ha träffat J går inte att beskriva i ord. Han gör allt för mig och jag gör allt för honom. Han har beskrivit så fint att alla måste bära sin egen ryggsäck. Sen kan man självklart hjälpa den andra när det blir för tungt, men i grunden måste alla bära sin egen ryggsäck. Man kan växeldra i en relation. Ibland har den ena mer energi och den andra mindre. Då får man stötta varandra. Han älskar mig villkorslöst och kärlek är det finaste som finns. Han hjälper mig massor med Monkey så jag kan jobba på Danderyds sjukhus. Vi ses inte alls så mycket som vi skulle vilja, men vi hörs flera gånger om dagen. Vi skickar alltid sms på morgonen och på kvällen. För första gången under vår relation fick jag inget svar på mitt godnatt-sms... Det händer aldrig att han glömmer det. Det visade sig att han hade somnat redan vid 21:00. Jag som länge varit en människa med katastroftankar har lugnat ner mig på den fronten. Det är väldigt skönt! Tidigare har jag kunnat måla upp bilder av värsta tänkbara scenario. Som att den jag inte får tag på har varit med om en olycka. Att det snart ska knacka på dörren och två poliser (varför två vet jag inte) ska säga "tyvärr, personen är död". Det underlättar att inte längre ha den typen av tankar. Terapi har hjälpt mig med mycket, både med det här men också med att förlåta. Förlåta och gå vidare.
