Igår kände jag dåligt samvete när jag gick och la mig... Jag hade lagt massa tid på att städa inne på Philips rum. Han brukar alltid vilja sova med mig i min säng, vilket jag tycker är sjukt mysigt. Då och då sover han inne på sitt rum men brukar tassa upp på natten och lägga sig hos mig. Igår städade jag som sagt hans rum, det största rummet i lägenheten. Med min oförmåga att strukturera upp saker har en del av hans rum blivit "förråd". Förvaring av påsar (jag är expert på att slänga ner saker som ska rensas i Ikea-påsar) har legat nedanför garderoberna. Igår när jag städade studsade han in på rummet och hjälpte till att bädda sin säng. Sen sa han "Mamma, jag vill verkligen sova här inne inatt". Nu är det slut på att ställa in saker på hans rum. Det är hans rum. Han ska få ha det som sitt rum, inte som en del av en öppen garderob. När det var dags att sova sa han dock "Mamma, jag har ångrat mig. Får jag sova med dig?". Det fick han såklart. Men jag bar över honom när jag gick och la mig och han kom till mig i morse och var lycklig över att han hade sovit i sitt rum. Gullunge. För mig är det inga problem att samsova, det är bara mysigt. Men när de själva säger att de vill sova i sina sängar säger jag aldrig emot. Nu när det har varit så varmt har Monkey börjar sova på golvet. Eller hon somnar där och skuttar upp någon gång under natten eller morgonen. Jag har aldrig tidigare träffat en hund som är så gosig som hon är. Hon gillar att lägga sig nära på morgonen och somna om. Den här nosen vill man ju bara pussa på! Jag önskar att jag hade fotat mina skåp med porslin innan jag satte fart att organisera här. Jessica och mamma klagade ofta över röran när de var här. Allt var liksom blandat i alla skåp. Nu är det inte så längre! Jag har bara ätit min medicin (concerta) i snart en vecka, så jag tror ärligt talat inte att det bara är medicinen som gör mig mer ordningssam. Jag tror mer att det är en kombination av allt. Att jag fått veta att det är nåt som inte stämmer. Bara det har gjort att saker och ting känns lättare. Det är svårt att förklara för någon som inte har adhd. Men det har blivit som en bekräftelse. En lättnad. Nu bor glas med glas och tallrikar med tallrikar. Någonting som är självklart för de flesta, men som aldrig varit viktigt för mig. Jag avslutar med en gosig bild på Monkey. Min älskling och favorit! Hon bodde hos Pontus i helgen och jag saknade henne så himla mycket. Nu ska jag fortsätta jobba, ta hand om tvätten och sen ta en långpromenad med både kids och hund. Solen skiner här i Åkersberga!
