Igår firade vi vår älskade mamma som fyllde 60 år. Vi åkte hem till henne på natten och överraskade henne vid midnatt. Hon trodde inte att vi skulle komma så hon blev verkligen överraskad. Vi bjöd henne på bubbel, bakelse och ett filmklipp med massa videohälsningar. Jag och Jessica har kontaktat gamla vänner till henne som fått skicka hälsningar. Det var en uppskattad present som rörde henne till tårar. Barnen var så glada över att få följa med på restaurang. Vi går inte ut och äter så ofta, så när vi gör det blir det nåt alldeles speciellt. Jag skulle ta en bild på mig själv för att se om det syns att jag fått nåt strul med käkarna. Igår eftermiddag kom det som en låsning från ingenstans. Jag kan inte öppna munnen helt och det känns stumt/stramt/stelt. Det gör inte ont, det är mer bara obehagligt och märkligt. Jag googlade såklart (som jag alltid gör, som man inte ska) men är inte orolig. Jag tror inte att det är nåt fel, det kommer säkert gå över. Men när jag såg bilden såg jag på mina ögon att själen är lite... tom? Jag känner mig lite tom. Likgiltig. Det vet jag också går i perioder och har alltid gjort. Att acceptera att det psykiska måendet går upp och ner är ett steg mot att må bättre. Philip valde skjorta och fluga igår och en keps bak och fram. "Ser jag cool ut? Ta en bild!" frågade han innan vi skulle gå hemifrån. Jag svarade att han alltid ser cool ut, men extra coolt med kepsen. Min lilla flipp, en liten stor kille med så mycket kärlek i hjärtat.
