Tystnad. Brus. En puls som rusar och ett hjärta som slår fort. En inre lejonhona som morrar, ryter och ställer sig upp på bakbenen. Hotad. Inträngd i ett hörn. Men hon ger aldrig upp. Aldrig. Från den dagen hon blev mamma, till den dagen hon tar sitt sista andetag ska hon skydda och älska med allt hon har. Texten ovanför skrev jag på instagram för ett tag sen. Jag fick många dm:s med mammor som kände igen sig i texten. Egentligen säger texten ingenting om sammanhanget när det kommer till mig själv, men det spelar ingen roll. Oavsett situation som gör att du som förälder känner att du vill skydda ditt barn, tycker jag texten passar in. Det hände något med mig när jag blev mamma, vilket självklart inte är unikt för mig. Jag hade ingen aning om hur hjärtat skulle växa när Alice kom. Hur mycket skyddsinstinkt som skulle ta plats i min kropp och i min själ när jag blev mamma. För mina barn skulle jag göra allt. Man har ju hört om mammor som lyft på bilar när ett barn hamnat i fara. Någon som skulle vara fysiskt omöjligt egentligt, blir till verkligheten när det behövs. Samma känner jag med det psykiska. Att man ibland pressas till sitt yttersta och andra säger "hur orkar du?". Men man orkar. Jag orkar. För att man måste. För att det bor en inre lejonhona i själen som säger "ge inte upp". Skydda och älska med allt du har. Det är mitt motto som mamma.
