Stefan bloggade om att lämna Alice på MiniSats för ett tag sen och några undrade hur jag ser på saken. Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig lämna Alice på MiniSats nu. Hon är bara elva veckor gammal och jag tycker att det är jobbigt att vara ifrån henne när hon är med Stefan. Så att lämna henne till främlingar (som säkert är jättebra med barn! Det säger jag ingenting om) skulle aldrig falla mig in. Man kan tydligen lämna sina bebisar från att de är sex veckor gamla... För mig är det otroligt viktigt med anknytningen och att Alice känner sig trygg. Jag har aldrig varit en träningsgalning eller ens tränat på normal nivå. Jag är en bekväm latmask! Så för mig vore det liksom jättekonstigt att helt plötsligt vara tvungen att träna när Stefan jobbar. När jag ska börja träna (för det ska jag) så kommer jag göra det när Stefan tar hand om lilla A. Eller så kommer jag gå på pass där Alice får vara med. Det är säkert skillnad när hon är större och förstår mer. Stefan sa precis glatt "Hej pappa-ledighet" när jag läste upp för honom att man får lämna sitt barn sex gånger i veckan på MiniSats... Nu sa han det med glimten i ögat men jag fick på riktigt ont i hjärtat. Föräldraledigheten går ju ut på att VARA med sitt barn. Inte att se chanser och möjligheter att slippa... Nu låter jag kanske hård, men Stefan får träna när jag kommer hem från jobbet. Punkt slut. Alice kommer vara nio månader när jag börjar jobba och jag tror inte att jag kommer känna annorlunda då. Men vi får helt enkelt se, som jag känner idag är varken jag eller Stefan träningsintresserade på det sättet. Jag förstår de som verkligen "lever" för att träna och älskar att vara på gymmet. Både jag och Stefan ser mer träningen som ett nödvändigt ont och nåt som måste göras för att stärka kroppen. Nu får ni gärna kommentera hur ni gör med träningen i era familjer, utan att hoppa på varandra i kommentarsfältet. Jag har förstått att det här upprör lika mycket som amning och lämna barn på förskola. Alla får göra precis som de vill, men såhär känner jag! /Angelica
