Jag fick en kommentar här i bloggen som jag känner att jag vill lyfta upp. Vi hade skrivit om att vi ska börja prioritera tid för varandra och inte bara egentid. Heja er! Ni prioriterar verkligen rätt! Det som forskning visar är att under småbarnsåren så är det man ska satsa på att få tid tillsammans som par, precis som ni gör. Det är så lätt att allt handlar om att lösa av varandra med barnen, att göra saker parallellt istället för tillsammans. Det är då inte konstigt om man sen då barnen blivit lite större, och man då står och tittar förvånat på varandra och undrar ” Vem är du?”. Att ge sina barn den gåvan, att ha föräldrar som tycker om att vara tillsammans, det är väl investerade timmar. Kram och keep up the good work. Jag och Stefan har kört på i ett ganska högt tempo det senaste året. Vi har försökt vara ett team som pusslar, fixar och trixar. Vi har varit måna om att ge varandra egentid och sovmorgon när det behövs. Men någonstans längs vägen glömde vi faktiskt bort oss. Vi. Det där gifta paret. Vi blev istället mer en mamma och en pappa som fanns där för våra barn, men tiden och energin räckte inte till för varandra. Vi löste bara av varandra här hemma. Jag är glad att vi insåg detta i tid och nu tar hjälp av proffs. Vi drog i nödbromsen kan man säga. Min skräck är att vakna upp en dag och inse att den man gift sig med bara är en vän och inget mer. Att känslorna är borta. Jag är glad att vi tog tag i detta i tid, innan det var för sent. Det pirrar fortfarande i magen när jag kysser Stefan eller tittar honom i ögonen och det är jag glad över. Jag har redan nu blivit bättre på att inte tacka ja till allt som låter kul. Jag prioriterar familjen nu och tid med Stefan. Att ge varandra egentid är bra och viktigt, men att ta hjälp av barnvakter och bara stanna hemma och prata och umgås bara vi två har känts viktigt för mig nu. Att inte bara ta hjälp med barnen när det är fest eller så, utan bara för att vara och få prata i hela meningar. Prata om annat än hämtningar, lämningar, mat och blöjor. Jag känner att jag även vill lägga till att vi båda älskar våra barn, de är det bästa som hänt oss. Men det har varit och är tufft för kärleksrelationen, det vill jag vara öppen med. Finns det någon som känner igen sig? Hur blev er relation när ni fick barn? Har ni haft några kriser? Berätta gärna så kan vi tipsa och hjälpa varandra. /Angelica
