Jag och Jessica var ute på promenad med Monkey när det slog mig att vi aldrig (vad jag minns) har kraschat samtidigt. Det är som att en av oss alltid är lite lyckligare. Lite starkare. Om man nu kan mäta styrka och lycka. Men vi har alltid haft världens bästa stöd av varandra, oavsett om det handlar om relationer, jobb eller drömmar som går i krasch. Det har varit skönt att inte krascha samtidigt. Den ena gråter, den andra tröstar. Jag är så tacksam för att jag har Jessica i mitt liv. Nu går vi dock båda igenom en tuff fas i livet fast på olika sätt... och vet ni vad? Det går minst lika bra att torka tårar samtidigt som man själv gråter. Tacksam är ett ord som inte riktigt räcker till för att beskriva hur jag känner för henne. Det går så djupt in i både själ och hjärta. Tänk att just jag får vara hennes tvilling. Det bandet vi har är det starkaste jag upplevt. En krasch, oavsett vad den beror på innebär en förändring. Jag och Jessica har alltid haft svårt för det. Förändringar kan ofta (eller kanske nästan alltid?) leda till bättre saker. Det slitna citatet "När en dörr stängs öppnas en annan" må låta klyschigt men jag väljer att se det så. Det finns en mening med nästan allt som händer. Vi lär oss, utvärderar och blir förhoppningsvis bättre människor. Starkare. Tryggare. Min bonuspappa skickade ett citat till mig (okänd författare) som jag bär med mig idag: "Om ryggsäcken du bär på blir för tung och otymplig måste du helt enkelt stanna och packa upp för att se om allt fortfarande är värt att bära på".
