Igår träffade jag min kusin och en gullig, gullig hund. Jag ville fånga på bild hur stor han är, men det gick inte. Han är en blandning mellan schäfer och nåt annat, minns inte vad hon sa. Men i samma sekund som vi möttes kände jag kärlek. Det var nåt med hans själ. Kan ni också känna så med djur? Att de har en speciell själ och personlighet som man verkligen gillar? Jag skickade en bild till Nicklas och skrev "En hund för oss?". Men nja. Det blir inte den här vovven som får flytta hem till oss. Vi är båda överens om att vi vill ha hund, men längre fram. När barnen också kan vara en del och hjälpa till och gå ut med hunden. Den här stora gullisen skulle mest gå ut och gå med barnen. Även med mig. Han var så stor och stark. Jag är mer inne på en lite mindre hund... Typ yorkshireterrier som Mimmi, min gamla hund var. Nicklas vill gärna ha nåt större. Vi får helt enkelt se vad det blir den dagen det är dags. Nåt att längta till!
