Ibland får jag frågan om jag och P inte vill ha ett gemensamt barn. "Ska inte ni skaffa ett barn? En bebis som vara är er". För det första tycker jag att ordet skaffa låter så märkligt, men det är väl så man säger. Jag kan ärligt säga att jag inte kände mig färdig med barn förut. Hur vet man att man är det? Den där känslan av att inte vara färdig har gått i vågor de senaste fem åren. Ett tag drömde jag om att få vara gravid igen och ta hand om en liten, nyfödd och rosa bebis. När jag tänker tillbaka på graviditeterna med Alice och Philip är det lätt att bara minnas allt som var enkelt och bra. Det var dock tufft då jag fick foglossning med båda. Och att bli gravid igen så snabbt, när Alice bara var fyra månader var speciellt. Här var jag gravid med Philip, sensommaren 2015. Jag sparade mina graviditetstest så länge. De ligger säkert kvar i någon låda i förrådet. När jag var gravid med Alice var testet det enda fysiska som fanns som bevis, fram till första ultraljudet när jag fick med mig en bild. Märkligt ändå, men det var så overkligt att det låg en liten människa i magen. Såhär liten var Alice när Philip föddes. Gulliga lilla Allan. Philip föddes i ett badkar på BB Sophia den 3 september 2015. Just nu känner jag inte att jag vill ha fler barn. Jag är så nöjd med mina två som nu är 7 och 8 år. Jag är dessutom bonusmamma till två älsklingar och det har gjort att hjärtat har växt ytterligare. Men jag vet ju att den där känslan går i vågor. Jag älskade att föda barn, själva förlossningarna är det häftigaste jag har upplevt. Ni som läser bloggen och har barn, drömmer ni om fler barn? Jag vet att det inte är en självklarhet att få fler barn, men känslan kan ju ändå finnas där. Att man antingen är nöjd, eller vill ha fler. <3
