Igår var vi ju hos min låtsaspappa, i huset där jag växte upp. Det är såklart sjukt mycket minnen kopplade till barndomshemmet och imorse låg jag och tänkte på min hund Mimmi. Hon finns ju tyvärr inte längre och när jag låg och tänkte på att jag aldrig mer kommer få träffa henne började jag gråta. När jag börjar tänka på döden kan jag inte sluta... Det har blivit värre sen Alice föddes, men det tror jag är ganska normalt. Jag har flera vänner som säger att de tänker många fler katastroftankar sen de blev föräldrar. Hur som helst, Mimmi handlade det ju om. Jag saknar henne otroligt mycket, det är ett och ett halvt år sen hon somnade in. När Alice blir stor nog ska hon få en hundvalp av oss i födelsedagspresent eller julklapp. Mimmi var helt klart den bästa julklappen jag någonsin fått. Min bästa vän. /Angelica
