Tack för er kärlek angående mitt blogginlägg som jag skrev sent igår. Jag vill tacka er för 2020, för att ni stannat kvar. Tacka för er nya läsare som har hittat hit. Tacksamheten jag känner är enorm, jag tar er aldrig för givet. Och varje en av er betyder massor för mig, även ni som kikar in för att ni upplever mitt liv som en bilolycka. En sån man bara måste kika på, trots att man vet att man inte borde. Jag tycker om er också! Jag älskar att skriva här, men inläggen kommer inte lika ofta som jag önskar. Nu väntar förhoppningsvis lite ledighet, jag håller på att avsluta det sista med mina två första kurser som jag pluggar. Den här veckan skulle ha varit en jobbvecka på Danderyd, men eftersom jag har ont i halsen och huvudvärk behöver jag hålla mig borta. Jag tror inte att det är covid, men hellre det säkra före det osäkra. Jag skulle aldrig riskera att smitta någon. Tänk vad länge jag fått möjligheten att skriva om mitt liv. Från att ha varit en blogg som planerade bröllop år 2012, till graviditeter, förlossningar och skilsmässa. Ett liv helt enkelt. Kanske upplevs mitt liv mer som en berg och dalbana än de flestas liv är. Kanske är det så. Kanske är jag en person som är spretig, som känner mycket. Som pratar mycket och ibland för högt. Kanske är jag en person som vill att det ska hända saker, snabbt. När jag vill ha någonting vill jag ha det nu, helst igår. Jag är tacksam över att jag fick det där drömbröllopet som jag hade längtat efter. Jag ångrar absolut ingenting när jag tittar i backspegeln. Allt som har hänt har gjort mig till den jag är idag. En starkare människa med en ryggsäck av erfarenheter. Jag har fått möjligheten att lära känna många människor och komma vissa riktigt nära. Vissa har sårat mig och jag har sårat andra. Men fortfarande, jag ångrar ingenting. Det här lilla rummet i gamla huset var först en skrubb, sen en garderob och sist ett kontor. Bröllopsklänningen var en fin inredningsdetalj som jag blev glad av att se. Jag minns när jag tog bort den därifrån. Hjärtat var i tusen bitar och jag hade aldrig tidigare känt mig så ensam och vilsen. Och rädd. Rädd för hur framtiden skulle bli. Hur skulle jag klara av att vara ifrån barnen halva deras liv? Panikångest, tårar och djup sorg följde sommaren 2017. Men också mycket glädje, nyfikenhet och förälskelser. Herregud vad jag var kär i män och livet sommaren 2017. Ni fick av personliga skäl inte följa med på hela den resan, men det var ett äventyr. Jag träffade en man som jag blev kär i vid första ögonkastet. Det visade sig att han var gift och var redo att lämna sin familj för mig. Efter att jag själv ha gått igenom en skilsmässa tyckte jag inte att hans beslut var bra och vi båda landade i att han skulle stanna. Undrar hur livet hade sett ut om det hade blivit han och jag. Det får vi aldrig veta. Att vara "den andra kvinnan" var hemskt. För min egen skull ville jag såklart att han skulle släppa allt och bara vara med mig. Men jag tänkte så mycket på hans fru. På hans två barn. På hur deras drömmar skulle krossas. Jag hoppas att han är lycklig där han är nu. Ibbe, Jessica kille, är en man som ger mig mycket glädje. Vi ses så ofta att det ibland känns som jag är en del av deras familj. På gott och ont såklart. Vid min skilsmässa hängde Jessica med mig på alla äventyr ute på nattklubbarna. Hon var alltid där vid min sida och hade en åsikt om exakt alla jag träffade. "Du är kär säger du? Jaha, du tänker att ni ska gifta er? Har jag hört det förut?". Hon känner mig som ingen annan. Och Ibbe är den där trygga, glada mannen som står kvar. Det är fint. Här på turné med Akademikliniken i Göteborg visste jag att livet aldrig mer skulle bli sig likt. Jag tog ångestdämpande för att inte få panik. På den här restaurangen gick jag in på toaletten och grät. Jag var så vilsen. Jag känner känslorna i kroppen nu när jag ser bilderna. Ett enormt tryck över bröstet och ont i magen. Resan till New York i maj 2017 var som att hoppa ner i ett stormigt, mörkt hav med en flytväst utan luft. Jag levde inte, jag överlevde. Varje steg gjorde ont. Kläderna skavde. Ögonen var tomma och jag grät, mycket, mycket, mycket. Jag och S hade planerat resan länge och jag ville verkligen åka, trots att det inte var bra i vår relation. Jag ångrar inte resan, men hade jag fått hålla om mig själv där och då hade jag sagt att allt kommer bli bra. Jag hade torkat mina tårar, strukit bort hår som klibbat fast på kinden och gett mig värme, trygghet och kärlek. Även om livet stormar är kärleken till barnen alltid där och det känns som en enorm trygghet. Den kommer aldrig försvinna. För de där två små gör jag allt. Jag ska bära mina barn genom livet, som om de vore den sista droppen vatten.
