När saker och ting är tufft i livet händer alltid samma sak i mig. Jag vill ut i naturen. Jag söker mig till skog, träd och grönska. När både farfar och min faster dog ville jag vara nära stora träd och ta på barken. Som en känsla av att bli jordad. Det är svårt att förklara men det fungerar för mitt mående. Att få komma ut i skogen, oavsett väder, ger min själ ett lugn. I helgen var jag och P ute och fiskade och från ingenstans skrek jag ett vårskrik. Rakt ut. Skithögt. Det var ingen fråga om ångest eller dåligt mående, bara ett sånt där Ronja Rövardottervrål. Jag skulle kanske ha förvarnat P som blev chockad. Men att skrika är ett annat sätt för mig att få ur mig skit. Jag vet inte hur många gånger jag suttit i bilen och skrikit tills rösten är hes och allt det onda i själen är borta. Det är nåt förlösande över det. Att få skrika tills rösten inte håller längre. Sen gör det tyvärr rätt ont i stämbanden efteråt, men känslan där och då är oslagbar. Jag skulle vilja att du som läser (om vill) delar med dig av saker du gör rent konkret när du inte mår bra psykiskt. Tränar du? Springer? Tar ett bad? Lyssnar på musik? Tar på träd? Djupandas? Kom gärna med tips! Nu vet jag ju vad som funkar för mig, men just det här med att skrika rakt ut är inte alltid lätt att få till. I helgen när vi var i skogen sprang jag också. Det gick inte särskilt fort och det var ingen lång sträcka. Men det är också ett sätt att få bort det som skaver där inne. Att trötta ut den fysiska kroppen.
