Jag sov borta inatt och det var mysigt på alla sätt och vis, Men jag sover som allra bäst med ett eller två barn nära. Jag tycker att det är mysigt att sova tillsammans. Att vakna mitt i natten och höra en av ens små minigrisar snarka är ett av livets bästa ljud. Att känna deras närhet eller bara ligga och stirra. Hehe. Det lät creepy. Men den där "jag kan inte sluta titta på min bebis"-känsla har aldrig riktigt försvunnit för mig. Jag kan sitta och titta på Alice eller Philip när de leker och bli varm i hela kroppen. Att få barn har gjort mig mer kärleksfull, mer ödmjuk men även mer rädd. Rädd att dö ifrån mina barn. Min största skräck är såklart att barnen skulle bli sjuka, men tätt där efter kommer rädslan att jag skulle bli sjuk och dö. Jag vill inte dö nu. Jag har så mycket kvar i livet jag vill se och göra. Och barnen behöver ju mig. Det här är inga tankar som tar över mitt liv, men när de kommer över mig låter jag de stanna. Det är okej att känna rädsla, det är okej att tänka på döden. Jag tänker på det en stund, tar några djupa andetag, tackar gud att jag och min familj är friska. Sen går jag vidare. Jag har vänner som har mycket katastroftankar som upplever det som jobbigt. Som sökt och fått hjälp för det, för att de tankarna tar för stor plats i livet. Hur känner du? Tänker du ofta på döden? Blir du ledsen då? Så stor fråga, men vad tror du händer efter döden? Jag vägrar tro att man bara försvinner och inte är någonting mer. Jag är övertygad om att själen går vidare och lever i någon/något annat. Eller bara finns som ett väsen, som en värme runt omkring oss. Jag vägrar tro att man dör och så är det slut. För mig finns det något mer. Att få de här två barnen är det bästa som har hänt mig. Idag ska jag iväg på utvecklingssamtal på förskolan och jag och Stefan ska gå dit tillsammans. Förra året var jag där ensam, det ska bli kul att få gå dit ihop. Jag har svarat på massa frågor om Alice och hennes utveckling och Stefan har svarat på frågor om Philip. Det ska bli spännande att se om förskolan uppfattar våra barn på samma sätt som vi gör. /Angelica
